fiing

har nu varit här i London i tio dagar. det har faktiskt inte hänt så mycket som man kanske skulle förvänta sig. pappa flög ju med mig hit över första helgen så han kunde hälsa på ulla och & torsten. på flyget hit beslagtogs ju naturligtvis en av mina väskor, men den fick jag tillbaka hyfsat snabbt ändå. de hade definitivt rotat igenom den av ngn anledning. under helgen helgen där provade jag på mitt nya boende naturligtvis, som inte är så pjåkigt som jag först trodde. mycket bra område och alla möbler är hela och rena liksom. och jag har plats att böja mig ner och ta på skorna. har dock bara varit i restaurangen en gång eftersom jag inte kunnat äta på hela veckan. lägligt nog fick jag en infektion bakom min ena visdomstand, så har inte kunnat äta eller sova pga av smärtan. och så blir man ju på jättebra humör när är trött och hungrig och har ont hela tiden.. och går ju på penicillin så ska ju helst inte dricka så mkt alkohol. bra första vecka!

under första helgen var jag iaf och åkte London Eye, skitfint! checkade ut Houses of Parliament, Westminster Abbey, Buckingham Palace, Trafalgar Square, och skulle till Madame Tussauds, men det var pisslång kö. På söndag körde vi till Kent och gick runt i Winston Churchills gamla ställe. där hade man kunnat bo.. lyckades knipa åt mig en bild på hans nobelpris i litteratur också trots att man inte fick höhö.

sen så har det ju varit enrolment och introdkutioner lite överallt där vi ska ha föreläsnibgar. på måndagen var jag ute på ministry of sound och socialiserade lite. det var jäätteroligt! och så var jag ute i torsdags med Florian, en tysk från min klass. det var också jäätteroligt! annars har jag mest traskat runt i området på egen hand. och runt oxford circus naturligtvis.. lite besviken på utbudet av jämlikar här omrking. typ 80 % är asiater eller från mellanöstern. de är säkert trevliga men kanske inte den grupp människor jag längtar efter att umgås med. dessutom kan jag helt ärligt säga utan att krydda att jag sett kanske 7 människor på hela tiden som är längre än mig. man som kvinna, asiat som europé. öhh? pågår det nån sorts holacaust mot långa eller? jag undrar vart fan de håller hus. det finns en lång tjej till i klassen, Svetlana. en rysk och överklassig modelltyp. så det är henne och Florian som jag konnektat mest med. Svetlana har jag bara träffat i skolan, i onsdags skulle hon flyga över till Prag i några dagar. hennes föräldrar hade ju flugit in från Dubai för att shoppa lite. Florian är trevlig och lätt att prata med och jag antar att det är honom jag kommer umgås mest med inom den närmsta framtiden.

imorgon börjar skolan, "på riktigt". classes börjar imorgon, men de första två veckorna är de öppna för alla så man kan gå och kolla om det är nåt man är intresserad av liksom. jag tror jag har 6-8 stycken jag ska gå och checka ut denna veckan. förbannat svårt att bestämma sig för bara tre kurser! men det ska bli skönt att få börja använda huvudet igen. ska bli skönt att få annat att tänka på. trots att jag verkligen försökt att skita i det, så har jag gått runt och varit lite ledsen på vissa där hemma. blir lite ledsen när personer inte verkar bry sig så mycket som man själv bryr sig om dem. det berör verkligen inte alla, utan bara några få och särskilt en eller två. personer som inte frågar hur flytten har gått, om man har det bra? eller som bara ser sina egna moln och inte så mycket energi på att höra om eller lyssna på mina. å andra sidan vet jag mycket väl att jag är den som lättare och hellre lyssnar än pratar. att man kan få dra orden ur munnen på mig, men det handlar inte om att jag vill spotta ut allt på bordet, vill bara få frågan som en liten bekräftelse på att personen på andra sidan bryr sig. det verkar vara väldigt lätt att tro att bara för att jag skrattar och skämtar mest hela tiden så har jag inga känslor eller att jag kan ta i princip vad som helst. tro det eller ej, mitt hjärta är gjort av kött och blod precis som ditt. det är inte gjort av is. men det märks kanske inte alltid. jag lappar ihop det snabbt som fan, lägger det bakom mig och klär ansiktet med ett leende. har inte lust att gå runt att vara ledsen. det tjänar inget till. men ibland kommer det ikapp och då är det bara till stänga dörren bakom sig och ha så många terapeutiska timmar som möjligt med bästa musiken i öronen. förhoppningsvis behövs inga fler timmar fr.o.m imorgon.