fiing

Mitt livs första och största kärlek har sålts till Stockholm. Lite förkrossad är jag allt. Visste ju att han skulle säljas någon gång, men jag anade inte att han skulle så långt iväg. Och innerst inne så hoppades jag väl att ingen ville ha honom. Jag fick Poppe när jag fyllt 14, alltså för snart 9 år sedan. 9 år! Min snuttefilt. Har så många minnen med den charmören. Och det är med honom jag lärt mig rida. Det är med honom jag klättrat i klasserna. De stoltaste stunderna är när vi vann vår andra start i 140 och kvalade till SM. Blir fortfarande tårgöd när jag är The Best som vi red ärevarvet till. Och när Jens Fredricson sa till mig efter prisutdelningen i Hässleholm att han tyckte jag hade en riktigt fin häst. Och när vi var bland de bästa juniorerna i Sverige. Men nog har jag fällt många tårar också när han har varit tjockskallig och gjort precis vad han kände för. Men det är därför han är söt. Han gör lite som han själv vill. Hoppar över staket och sparkar sönder boxar bara för att han kan. Nåväl, han kommer ha det bra där. Och jag har gett mig tusan på att jag inte pussat på den mulen för sista gången.