fiing

Igår såg jag på Skavlan på svtplay och fick ett hallelujah-moment. Där var en norsk författare som blev intervjuad och han fick lite frågor om att han verkar vara en ensamvarg. Snubben berättar om att han inte gillar att vara tvungen att vara bland människor längre än han känner att han vill, utan han vill hela tiden kunna välja när han vill lämna och vara ifred.

J: Ja, det tror jag. Jag måste ha en reträttmöjlighet. Och att välja de situationer man hamnar i.. Absolut. De val jag tidigare gjort som jag inte förstod varför, ser jag nu grundar sig i min frihetslängtan.

S: Vad är det för slags val?

J: Istället för att köpa saker tog jag exempelvis mitt pick och pack och reste tills pengarna tog slut.

S: Är frihet för dig viktigare än tillhörighet?

J: Ja, ifall jag måste välja.

S: Så att gifta sig vore rena mardrömmen för dig?

J: Njaej, mardröm är val lite att ta i.. Men om man ser det så här; När man vaknar en söndagsmorgon med en person bredvid som säger: "Älskling, vad känner du för idag? Vad ska vi hitta på idag?" Uppfattar du det som något positivt eller får du stora skälvan? Det är ett test om var man befinner sig på skalan tillhörighet/frihet.

Jag bara kände, ALLTSÅ TACK FÖR ATT DU KAN SÄTTA ORD PÅ HUR JAG KÄNNER! Alla kan nog hålla med om att ända sedan jag var en liten fis har jag vetat vad jag vill, känner och tycker, men att sätta ord på det och förklara för andra är inte riktigt min talang. De flesta andra verkar ha ett tillhörighetsbehov (för att använda hans termer) vilket jag aldrig kan minnas att jag känt. Men när jag har försökt förklara detta för andra tror de bara att jag försöker vara märkvärdig och förstår inte alls. Jag kan inte säga att jag heller förstår till 100%, jag vet inte varför det är så, jag vet bara att det är så jag känner. Men nu vet jag: jag har en frihetslängtan! Det är fint det. Och tack till snubben för den stora insikten.