fiing

Igår tittade jag på ett fint klipp på min älskade Poppe när han briljerar i dressyr. Shiijt vad jag saknar honom. Han är den busigaste charmknutten ever. Alla gillar honom. Hoppar över staketet mitt framför ögonen på en. Kastar av en bara för att känner för det. Går in i stallet när det regnar, så man snällt får följa med för tydligen har man inget att säga till om. Börjar äta på tvättlinor. Sparkar på boxdörren fastän han vet att han inte får, och så när man säger till honom står han där med sina åsneöron åt alla håll och flinar åt en. Totalt skiter i att hoppa när han inte är på humör. Min Plopps. Han kom alltid fram till en för att gosa när man gick ner till stallet när man var ledsen. Några år var det vi mot världen. Varje dag. När vi köpte honom hade han bara gått lite i skogen och nån lokal tävling, och jag hade bara ridit knasiga ponnyer, men sen tog vi oss till SM på två år. Tillsammans. Ett tag var vi bland de bästa juniorerna i Sverige. Nog min störst bedrift faktiskt.