22
Att fylla år. Det är lite trist att man nu som vuxen tycker det är ganska trivialt och att känslorna och förväntningarna inte är av samma kaliber längre. Men det är ju så det är. Jag skulle inte vilja kalla det åldersnojja, men några födelsedagar till, sen kan jag tycka att det kan vara nog. Prime of my life nu ju! Och det måste jag säga, att till skillnad från när jag var yngre är det nu alldeles förtjusande att 98% av min vänskapskrets är äldre en mig, så jag har alltid minst ett år tillgodo! Det var en helt annan inställning när jag var i 14-19 år, då ville jag alltid fylla ett år mer. Men nog om detta!
Igår var faktiskt en oväntat fin dag. Det var nästan som när man var liten.
Det absolut bästa på hela dagen var när Linnéa väckte mig med sång och paket på sängen. Och jag blev helt överväldigad av vilka fina presenter jag fick. Hon hade fixat en LP-skål till mig! I löööv it, och det kunde ju verkligen inte klaffa bättre än med Absolute Music 1. Passar perfekt till mitt nostalgiska hjärta och vårt interna snack om Absolute Music-serien. Top noch! 
Le grande finale är ett fint påskägg som jag fick. Den var fylld med massa pappersremsor där hon skrivit ner fina minnen som vi har tillsammans! Sååå kärt! Också en sån flagrant fullträff med tanke på att jag älskar att sitta och minnas. Tårögd.
Sedan åkte jag hem till nordost för att bli uppvaktad med lite kalas. På mina födelsedagskalas är det alltid tre saker som nämns, och dagen är inte fulländad utan dessa historier.
Den första är konstaterandet om hur varmt och fint det var då jag föddes. Moshan och fashan satt ute på altanen och åt bakad potatis innan det var dags att åka till sjukhuset.
Den andra står morfar för. När jag föddes fredagen den 13, var det 20 års-jubileum för militärerna från helikopterskolan och de hade samlats nere på Ängsbo hos mormor och morfar för att fira. När de fick samtalet om att jag hade kommit till världen ställde sig mannarna på led i givakt och hissade flaggan och spelade fanfar i min ära. Favorithistorien, såklart.
Den sista handlar om att alla sitter och suckar över hur skrikig och tvär jag var som liten. Jag skrek tills jag var blå av ingen anledning när jag var en liten bebis, och kallades sedan "kärringen-mot-strömmen". Fint det.
