Förkrossad
Jag vill krypa under täcket och gråta mig till sömns och inte vakna tills jag glömt bort allt. Av två anledningar egentligen.
Jag är så jääävla besviken och arg på mig själv! Jag har pluggat som en oxe och jag kan verkligen affärsredovisningen, och så går jag på tentan och jag facking slarvfel!! FAN! Jag kan ju detta! Varför ska jag hålla på och tramsa?! Detta är ju min kurs, jag ska glänsa och nu vill jag bara gråta och skämmas för mina misstag. Visst, G kommer jag få, men jag vill ha mer än så!
Sen så blir jag arg på mig själv för att jag inte kan vara nöjd med ett G, det viktigaste är ju torts allt att jag klarar kursen. Och jag vet ju att jag kan, det är väl det som räknas? Fastän att jag inte vill erkänna det, så antar jag att det handlar om osäkerhet. För jag vill att andra också ska veta att jag kan! Även om andra får bättre än mig, så vet jag att jag egentligen kan lika mkt som dom, om inte mer. Klart jag blir avis, men jag vill också kunna bevisa att jag också vet. Det räcker inte med att jag vet det. Men från att ha varit helt gråtfärdig så känns det liiiite bättre iaf. Det är inte helt kaos i huvudet, jag börjar kunna acceptera faktum.
Den andra anledningen är att jag har fått höra den hemskaste fakta jag någosin fått ta del av. Jag kan inte berätta vad det är, så illa är det. Och mitt huvud bara snurrar. Vad ska jag göra, hur ska jag förhålla mig? Dels för att jag känner så mkt lidande med denna person, dels för att jag inte vet hur jag ska hantera verkligheten. Jag vill så gärna tro att alla är snälla och ärliga. Jag vill, jag vill, jag vill. Och jag vet om att jag är godtrogen, och att alla inte är helgon. Därför påminner jag mig själv hela tiden om att inte lita på allt och alla, vilket gör att jag inte vågar lita på nån. Inte på en enda. Det är inte bra, men det är svårt att hitta ett mellanting. Jag kan bara det ena eller det andra, Och att faktiskt våga ta steget att lita på någon kan bli fruktansvärt smärtsamt. Därför är det bäst (?) att låta bli.
Jaja, alla har sina issues, och dessa är mina.
Jag är så jääävla besviken och arg på mig själv! Jag har pluggat som en oxe och jag kan verkligen affärsredovisningen, och så går jag på tentan och jag facking slarvfel!! FAN! Jag kan ju detta! Varför ska jag hålla på och tramsa?! Detta är ju min kurs, jag ska glänsa och nu vill jag bara gråta och skämmas för mina misstag. Visst, G kommer jag få, men jag vill ha mer än så!
Sen så blir jag arg på mig själv för att jag inte kan vara nöjd med ett G, det viktigaste är ju torts allt att jag klarar kursen. Och jag vet ju att jag kan, det är väl det som räknas? Fastän att jag inte vill erkänna det, så antar jag att det handlar om osäkerhet. För jag vill att andra också ska veta att jag kan! Även om andra får bättre än mig, så vet jag att jag egentligen kan lika mkt som dom, om inte mer. Klart jag blir avis, men jag vill också kunna bevisa att jag också vet. Det räcker inte med att jag vet det. Men från att ha varit helt gråtfärdig så känns det liiiite bättre iaf. Det är inte helt kaos i huvudet, jag börjar kunna acceptera faktum.
Den andra anledningen är att jag har fått höra den hemskaste fakta jag någosin fått ta del av. Jag kan inte berätta vad det är, så illa är det. Och mitt huvud bara snurrar. Vad ska jag göra, hur ska jag förhålla mig? Dels för att jag känner så mkt lidande med denna person, dels för att jag inte vet hur jag ska hantera verkligheten. Jag vill så gärna tro att alla är snälla och ärliga. Jag vill, jag vill, jag vill. Och jag vet om att jag är godtrogen, och att alla inte är helgon. Därför påminner jag mig själv hela tiden om att inte lita på allt och alla, vilket gör att jag inte vågar lita på nån. Inte på en enda. Det är inte bra, men det är svårt att hitta ett mellanting. Jag kan bara det ena eller det andra, Och att faktiskt våga ta steget att lita på någon kan bli fruktansvärt smärtsamt. Därför är det bäst (?) att låta bli.
Jaja, alla har sina issues, och dessa är mina.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hej fia...jag fattar vad du menar och hoppas att det inte bir för stor börda för dej, du vet vad jag menar
Trackback
