fiing

Jag har funderat lite. Nuförtiden har jag varit dödsjuk i feber och nåt annat krafs som jag fick dividera med läkare om, men ändå när nån frågar så säger jag att jag mår bra. För jag mår bra, det gör jag alltid när nån frågar. För det gör jag väl? Jag trivs liksom med livet. Eller ja.. med den stora övervägande delen iaf. Jag gillar att tro att jag kommer få resa dit jag vill resa, jobba där jag vill, göra det jag vill, vara frisk och ha en frisk familj, och allt kommer vara så bra. Mina möjligheter är oändliga! Men sen så vet jag ju att så ser inte verkligheten ut. Fast det som gör att jag mår bra är väl min egenskap att jag faktiskt lever i nuet. Jag ältar inte det som har varit, och jag oroar inte mig för framtiden. Och det är ju bra, allt löser sig ju! Det har det gjort hittills! Det gör det alltid. Jag finns och jag har det bra. Alla har ju sitt lilla tunga bagage, men det får man ta, det är inget man kan göra nåt åt. Men mår jag bra när jag ändå har jobbiga saker som finns på ytan? Jag har börjat tro att det är nån sorts försvarsmekanism jag har, att jag alltid mår bra. Trots att min värld vänds upp och ner och jag är helt förtvivlad så mår jag ju ändå bra för jag finns ju och jag har det bra egentligen. JAG kan väl inte klaga? Alla har ju svårigheter att tacklas med. Som dessutom är värre än mina. Varför ska jag gå runt och tycka synd om mig själv? Sluta gråta för fan. Ryck upp dig. Sen kommer jag ihåg när mamma frågade mig lite djupa frågor och jag helt ärligt ryckte på axlarna och tyckte inte det var så big deal. Har jag slutat känna efter? Är jag numb? Bryr jag mig inte? Jo, bryr mig gör jag definitivt men jag lägger inte ner så mkt energi på saker jag inte råder över och som jag inte kan göra nåt åt. Jag ältar inte. Och det var ju bra. Eller? Men när sörjde jag sist? Man måste ju få vara ledsen, och sörja. Det har jag nog aldrig gjort.. Det har jag inte tid med, life goes on.