fiing

"and sometimes you close your eyes and see the place where you used to live, when you were young"

Jag är en sån person som lever på minnen. Jag livnär mig på dem. Dom bra alltså, dom dåliga har jag en tendens att glömma. Förut dom riktigt dåliga, tyvärr. Glömskan är en mycket angenäm egenskap i detta fall.
Ofta saknar jag mitt place where I used to live when i was young, för det är därifrån alla fina minnen kommer ifrån. Och jag kan minnas vartenda liten grästuva från trädgården, och vilken tavla som hängde var och vilka blomma som stod i vilket fönster. Det är mysigt, för det var mitt hem. Jag kan det huset och det neighbour-hoodet utan och innan, och det finns inget tryggare ställe i hela världen. När jag går igenom vråna i huvudet, väcker vartenda liten sak en känsla och ett minne. Som bäcken där jag och Sissa hade ett litet samhälle med en båt i. Päronträdet med den stora gungan, som mamma satt så hög vart på. Äppleträdet med hålet i stammen. Flaggstången som min bror sprang in i när vi spelade fotboll. När vi spelade baseboll i trädgården på midsommar, och stången som stod kvar tills typ julafton haha. Syrénträdet som jag hängde i knäna i. Grannskapets koja i skogsdungen. När vi knäckte hasselnötter och försökte sälja dom till granntanten Hanna som istället bjöd oss på glasspinne. Stoltheten när man klarat hoppa ner över alla trappsteg till altanen. När jag och Sissa skulle rymma från våra taskiga föräldrar, och försökte övernatta i ett leksakstält i trädgården mitt i en storm. När jag hittade min brors pilar och pilbåge i källaren och använde hans Diesel-jacka som target. När man fick känna vinden i håret när man äntligen fick ha i högsta växeln på gräsklipparen. När pappa lärde oss kidsen köra traktor. När Linnéa kom cyklandes med sin baddräkt på pakethållaren för att vi skulle bada i vattenspridaren. Väggen i köket där vi mätte oss för att se vem som vann i "att växa mest". Rummet i källaren som jag aldrig vågade gå in i. Vrån i pappas kontor som man alltid smög sig in i under juletider för att känna på de hemliga julklapparna. När man tittade ut genom fönstret och såg första snön falla. Hålen i väggen som uppstod för att man missade dart-tavlan jämt och ständigt. När man åkte ner för trappräcket när mamma skrek att "maten är färdig!" Eller den skadade ankan som jag och Sissa gömde upp i vinden för att vi skulle ta hand om den i smyg. Och den förbannade takkronan som man alltid fick hjärnskakning av när man inte var försiktig nog med att se vart man hade sin skalle. Pianolektionerna. När man smällde ner nåt för att man inte hade koll på hur lång biljardkön egentligen var. Hinderbanan med hundarna. Maskrosorna i den gula beteshagen bredvid. Och varje sommar skulle man testa teorin "leder gräs ström?", för att man glömt hur det slutade förra sommaren. Eller när jag skulle lära mig åka skateboard ner för gatan. När man åkte pulka efter sin häst. Och när man kånkade fram stegen för att man ville nalla åt sig plommon och körsbär för att de satt för högt på den tiden. Sommarmiddagarna ute på altanen.
Oj, så många underbara minnen. Därför är mitt mission att jobba bakdelen av mig för att jag en dag ska kunna återvända till mitt Emmeholm.